Bibelglädje

Jag var på loppis idag och hittade en riktigt bra bok. ”Gud i centrum” av diktaren och prästen Nils Bolander (Svenska Journalens förlag, 1955, Stockholm). Vill gärna dela med mig av ett kapiel som heter ”Bibelglädje”. Det kan vara nåt att bita i:

”En norsk biskop berättade från ockupationstiden i Norge att en våg av ’bibelglede’ svallade fram över stora grupper av hans landsmän. Här i landet kan man visserligen tala om en renässans för bibelstudiet men någon svallande bibelglädje får man nog tala tyst om för de svenskes räkning. En man som sitter och läser sin bibel i en järnvägskupé är en ’spräcklig fågel på taket’. Han betraktas med stor misstänksamhet av medpassagerarna. Bevare oss väl – vad är nu det där för en kurre? Måtte han inte börja fråga om jag är frälst...
Det mer eller mindre fördolda motståndet mot bibeln hos stora lager av vårt folk har sina orsaker. Guds ord möter motstånd, därför att Ordet säger den osminkade sanningen om människan. Kaj Munk skrev en gång: ’Vi präster ska tala om för djävulen, att vår Gud han heter nu en gång inte succé.’ Men det är just det de flesta människor vill att han ska heta. Evangeliet skall komma med någonting som smakar succé, framgång, i vårt liv. Och så kommer i stället Sanningens ord med fiasko och avslöjar oss hänsynslöst. Guds ord anordnar en andlig avklädningsprocessdur med oss, då står vi till sist där i hela vår erbarmerliga nakenhet, avklädda de granna humbugskläderna och den hämvävda fraskostymen, utan något att skyla oss med. Ordet säger oss hur litet vi kan, vet, tror med andra ord hur hjälplösa vi är. Det säger att även det största helgonet har det allmäna syndafördärvet djupt rotat i sitt hjärta. Sådant måste störa alla utvecklingsfrälsta människor, alla bekännande hedningar, för pannan och mobilisera deras motstånd.
Guds ord möter också motstånd därför att det kräver en radikal förvandling av människan. Ordet vill att någonting genomgripande och ingripande skall hända med oss. Och det är just det vi skyr som pesten. Vi kan visserligen sjunga ibland: ’Herre, gör ett under med oss’ – vad allt kan man inte kosta på sig i sångväg – men när det kommer till kritan är det ingenting många av oss fruktar mer än att Gud ska göra ett under med oss, så att vi blir blir annorlunda. Å, vi älskar nu en gång för alla de gamla uppkörda hjulspåren, de gamla invanda, bekväma ovanorna. Förvandling – för allt i världen, låt oss slippa sådana äventyrligheter! Eller också kanske en och annan faller tillbaka på en omvändelse vid nitton års ålder och tycker att den förvandlingen väl måtte räcka. Men Ordet säger: Varje människa behöver förvandlas genom sinnets förnyelse, även den mycket präktiga och dygderika människan.
Men det allra retligaste med Guds ord är att det ställer människan mot väggen. Varje gång vi läser vår bibel är det som om Ordet självt sade till oss: Detta angår dig strängt personligt. ’Du är den mannen.’ Att läsa bibeln är verkligen ingen behaglig förströelseläsning, att slå sig till ro och avnjuta en god bok. Bibeln är inte underhållande utan förföljande. Ja, är det inte underligt att kapitlet ’Vi och vår bibel’ i så hög grad är berättelsen om människor på spjärn mot Guds ord. På spjärn genom direkt avhånande. Det är det grövsta och billigaste motståndet. På spjärn också genom att söka avtrubba Ordets budskap. Det är det mest raffinerade motståndet. Nathan Söderblöm skriver: ’De äro skarpa svärd, Jesu ord. Är det inte fara värt, att vi insätta dem i en skida av förklaringar och tydningar, så att de ej bita?’
Man läser inte bibeln som det står i den. Allt tolkar man om, så att där till sist inte återstår mer än en menlös följetong. Men den erfaranheten har tusen och åter tusen bibelläsare gjort, att i samma stund man kapitulerar utan villkor i uppriktig ånger inför Guds ord och går in i lydnad under det, ger det liv. ’Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt ord, han skall aldring någonsin se döden.’
Motståndet vänds i tro. Det som var en anstöt, blir en stöt till evigt liv. Bibelglädjen bryter lös.