Brev från Turkiets kristna

Som du kanske vet så dödades tre kristna i Turkiet för ungefär en månad sedan. De blev martyrer för sin tro. Här nedan följer ett brev från deras syskon i församlingen. När jag först fick se det så tyckte jag att det var så långt och jag läste det därför inte. Men idag fick jag se det igen och läste det denna gång. Gud skakade om mitt hjärta. Det här är en väckarklocka för västvärldens kristenhet...


2007-04-26

Ett brev till den världsomfattande församlingen från den protestantiska församlingen i Smyrna.

Kära vänner.

Den gångna veckan har varit full av mycket sorger. Många av er har vid det här laget hört om den förödande förlust vi har haft här i en händelse som ägde rum i Malatya, en turkisk provins 300 engelska mil nordost om Antiokia, den stad där de troende först började kallas kristna (Apg. 11:26).

Onsdag morgon den 18 april 2007 förberedde sig den tyske missionären och fadern till tre barn, Tilman Geske, att gå till kontoret. Han kysste sin hustru och sade därmed adjö, tog tid att omfamna sin son, och gav honom dessa oskattbara ord som minne: "Farväl, min son, jag älskar dig".

Tilman hyrde ett kontorsutrymme av Zirve publishing, där han utarbetade noter till den nya Turkiska Studiebibeln. Malatya Evangeliska Församling hade också sitt kontor där. En verksamhetsgren i församlingen är att Zirve trycker och sprider kristen litteratur till Malatya och näraliggande städer i östra Turkiet. I en annan del av staden sade den 35 år gamle pastor Necati Aydi, far till två barn, adjö till sin fru, och gick också han till kontoret. De hade morgonens bibelstudium och bönemöte som också några andra troende i staden skulle besöka. Ugur Yuksel begav sig också han till detta bibelstudium.

Ingen av dessa tre män visste att vad som väntade dem vid bibelstudiet var det avgörande provet och tillämpningen av deras tro, som skulle avslutas med deras ingång i härligheten för att få ta emot rättfärdighetens krona av Kristus, och ära från alla de heliga som väntade på dem i Herrens närvaro.

På andra sidan staden gjorde tio unga män, alla under tjugo år, de sista förberedelserna för sin avgörande troshandling, då de skulle leva ut sin kärlek till Allah och sitt hat mot otrogna som de tyckte underminerade Islam.

På påskdagen hade fem av dem deltagit i ett evangelisationsmöte bara för inbjudna som pastor Necati och hans medarbetare hade ordnat i ett hotell i staden, i en konferenssal där. Männen var kända för de troende som "sökare". Ingen vet vad som skedde i dessa mäns hjärtan medan de lyssnade till evangeliet. Blev de påverkade av den helige Ande? Blev de överbevisade om synd? Hörde de evangeliet i sina hjärtans djup? Idag har vi bara början på berättelsen.

Dessa unga män av vilka en är son till en borgmästare i Malatyaprovinsen, tillhör ett tarikat, eller en grupp av "trogna troende" i Islam. Tarikatmedlemsskap är mycket respekterat här, det är som ett brödraskap. Det sägs fatiskt att ingen kan få en offentlig tjänst utan medlemsskap i ett tarikat.

Dessa unga män bodde alla i samma sovsal, och de förberedde sig alla för inträdesexamensprov till universitetet.

De unga männen tog skjutvapen, brödknivar, rep och handdukar för sin avslutande handling i tro på Allah. De visste att det skulle bli mycket blodsutgjutelse. De kom i tid till bibelstudiet, ca kl 10.

De kom, och uppenbarligen hade bibelstudiet inletts. Enligt rapporter, började angreppet efter att Necati hade läst ett kapitel ur Bibeln. Pojkarna band Ugurs, Necatis och Tilmans händer och fötter vid stolar och medan de videofilmade sitt verk med mobiltelefoner, torterade de våra bröder i nära tre timmar.

Grannarna på arbetsplatser nära tryckeriet sade senare att de hade hört skrikande, men förmodade att ägarna hade ett familjegräl, och de lade sig inte i det.

Under tiden hade Gokhan, en annan troende, och hans fru en ledig morgon. Han sov till kl 10, åt en rejäl frukost, och till slut vid 12.30 tiden kom han och hans hustru till kontoret. Dörren var låst från insidan, och hans nyckel gick inte att använda. Han ringde, och även om signalen gick fram så hörde han ingen telefon ringa därinne. Han ringde sina bröders mobiltelefoner och till slut svarade Ugur på sin telefon. "Vi är inte på kontoret. Gå till hotellmötet. Vi är där. Vi kommer dit", sade han kryptiskt. Medan Ugur talade hörde Gokhan i telefonens bakgrund gråt och ett underligt, morrande ljud.

Han ringde polisen, och den närmaste polisofficeren kom efter fem minuter. Han bankade på dörren, "Det är polisen, öppna!" Till att börja med trodde polisen att det var ett familjebråk. Vid den tidpunkten hörde de ännu ett morrande och ett gurglande läte. Polisen uppfattade det som ljud av plågade männisor. Han osäkrade sin pistol och försökte om och om igen att bryta igenom dörren. En av de rädda angriparna låste upp dörren för polismannen, som gick in och fick se en kuslig scen.

Tilman och Necati hade blivit slaktade, praktiskt taget halshuggna med sina halsar uppskurna från öra till öra. Ugurs hals var på liknande vis uppskuren, och han var knappt vid liv.

Tre angripare framför polismannen släppte sina vapen.

Under tiden hörde Gokhan ett skrikande ljud från gatan. Någon hade fallit från deras kontor tre trappor upp. När han sprang ned fann han en man på marken, som han senare kände igen, han hette Emre Gunaydin. Han hade svår huvudvärk, och han morrade på ett underligt vis. Han hade försökt klättra nedför stuprännan för att undkomma, och när han tappade fästet så drösade han ner på marken. Det verkar som om han var främste ledaren för angriparna. En annan angripare upptäcktes där han gömde sig på en lägre balkong.

För att reda ut detta måste vi återvända sex år tillbaka i tiden. I april 2001 började Turkiets Nationella Säkerhetsråd ( Milli Guvenlik Kurulu ) ta i beaktande att Evangeliska Kristna utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten, av samma slag som al-Qaida och PKK - terrorister. Uttalanden som gjordes i pressen av politiker, kolumnister och kommentatorer har tänt ett hat mot missionärer, som de menar mutar unga människor till att byta religion.

Efter det beslutet 2001 började attacker och hot mot församlingar, pastorer och kristna. Bomber, fysiska attacker, verbala och skrivna smädelser är bara några av de sätt på vilka kristna utsätts. Mest typiskt är användningen av massmedial propaganda.

Från december 2005, efter att ha haft ett långt möte om den kristna faran, började hustrun till den tidigare premiärministern Ecevit, historikern Ilber Ortayli, professor Hasan Unsal, politikern Ahmet Tan och författaren/propagandisten Aytunc Aytindal, var och en på sitt professionella fält, att vända allmänhetens uppmärksamhet mot den hotande fara som bestod i kristna som ville "köpa deras barns själar". Dolda kameror i kyrkor har tagit bilder från gudstjänster och använt dessa för att väcka sensation och verka fram fruktan och antagonism gentemot kristendomen.

I en officiell TV-sänd reaktion från Ankara syntes Turkiets inrikesminister hånle när han talade om angreppet på våra bröder. Mitt under en allmän vrede och protest mot händelsen, och för religionsfrihet och åsiktsfrihet, så genljuder media och officiella kommentarer av samma budskap: "Vi hoppas ni har lärt er en läxa. Vi vill inte ha kristna här".

Det har visat sig att detta var en organiserad attack, där en vuxen tarikatledare hade tagit initiativet. Som vid Hrant Dink - mordet i januari 2007, och mordet på en katolsk präst Andrea Santoro i februari 2006, så användes yngre för att utföra religiösa mord, eftersom den allmänna sympatien för de unga är stor, och de får lägre straff än de vuxna som utför samma brott. Också föräldrarna till dessa barn tar ställning för deras handlande. Modern till den 16 årige pojken som dödade den katolska prästen Andrea Santoro såg in i kameran när hennes son fördes till fängelset, och sade: "han kommer att avtjäna strafftiden för Allah".

De unga männen som var inblandade i mordet hålls för närvarande i arrest. Idag har det sagts i nyhetsrapporterna att de kommer att behandlas som terrorister, så deras ålder kommer inte att påverka det hårda straffet. Angriparen Emre Gunaydin är fortfarande under intensivvård. Undersökningen koncentreras omring honom och hans kontakter, och man säger att allt faller samman om han inte tillfrisknar.

Församlingen i Turkiet besvarade detta på ett vis som ärade Gud, då hundratals troende och dussintals pastorer kom med flyg så fort de kunde, för att bistå den lilla församlingen i Malatya och för att uppmuntra de troende, ta hand om juridiska spörsmål och representera de kristna inför media.

När Susanne uttryckte sin önskan att begrava sin make i Malatya, så var det många komplikationer. Emellertid blev Tillman slutligen begravd i en gammal, armenisk kyrkogård den 20 april..

Ugur begravdes av sin familj i en Alevi-muslimsk ceremoni i sin hemstad Elazig. Hans troende fästmö stod i skuggorna och betraktade hur hans familj och hans vänner in i döden vägrade att acceptera den tro som Ugur så länge hade bekänt och som han hade dött för.

Necatis begravning ägde rum i hans hemstad Izmir, den stad där han kom till tro. Mörkret förstår inte ljuset. Fastän församlingarna uttryct att de förlåtit vad som ägt rum, skulle man i alla fall inte lita på de kristna. Innan man tillät att kistan fördes ombord på planet från Malatya, så gick den igenom två separata röntgenkontroller, då man ville försäkra sig om att den inte var full med sprängmedel. Så brukar man inte göra med muslimers kistor.

Necatis begravning var en vacker händelse. Som en glimt av himmelen, kom tusentals turkiska kristna och missionärer för att visa sin kärlek till Kristus och sina ge hedersbetygelser åt denne man som hade blivit utvald att dö för Kristus. Necatis hustru Shemsa sade inför världen: "Hans död var full av mening, därför att han dog för Kristus och han levde för Kristus... Necati var en gåva från Gud. Jag känner mig hedrad för att han kom in i mitt liv, jag känner mig krönt med ära. Jag vill vara värdig denna ära."

Frimodigt tog de troende ställning vid Necatis begravning, de tog risken att synas offentligt och på samma sätt bli utsatta. Som väntat deltog anti-terror polismyndigheten och videofilmade var och en som kom till begravningen, för framtida bruk. Gudstjänsten firades utanför Boca Baptistförsamling, och Necati begravdes i en liten kristen kyrkogård i utkanterna av Smyrna.

Två assisterande guvernörer från Izmir betraktade högtidligt det hela från första raden. Dussintals nyhetsbyråer var där och dokumenterade händelsen med direktsändningar och bilder. Vem vet vilket intryck som begravningen har gjort på dem som såg den? Detta är början av deras berättelse också. Bed för dem.

I en TV-intervju som återgavs på första sidorna i de största nyhetstidningarna i Turkiet, uttryckte Susanne Tillman sin förlåtelse. Hon ville inte ha hämnd, sade hon till reportrarna. "O, Gud, förlåt dem, för de vet inte vad de gör", sade hon, och instämde av hela sitt hjärta i Kristi ord på Golgata. (Luk. 23:34)

I ett land där blodshämnd för blodsgärning är så normalt som att andas, har många, många rapporter kommit till församlingens kännedom om hur denna kommentar från Susanne Tillman har förändrat liv. En kolumnist skrev om hennes kommentar: "Hon sade i en mening vad 1000 missionärer inte har kunnat få fram på tusen år".

Missionärerna i Malatya kommer förmodligen att flytta därifrån, när deras familjer och barn blivit offentligt identifierade som måltavlor för den fientliga staden. De kvarvarande tio troende är gömda. Vad kommer att hända med denna församling, detta ljus i mörkret? Mest sannolikt är att den blir underjordisk. Bed om visdom, att turkiska bröder från andra städer kommer för att leda församlingen som saknar ledare. Skulle vi inte bekymra oss för den stora staden Malatya, en stad som inte vet vad den gör? (Jonas 4:11)

När vår pastor Fikret Bosec följde med en broder för att göra ett uttalande i Security Directorate (säkerhetsdirektoratet) i måndags, så föstes de in i antiterror-avdelningen. På väggen hängde en väldig karta som täckte hela väggen och som listade alla terrorceller som fanns i Izmir, i olika kategorier. I en framträdande kolumn fanns listade alla evangeliska församlingar i Izmir. Mörkret förstår inte ljuset. "Dessa män som har uppviglat hela världen har nu också kommit hit". (Apg. 17:6)

Bed för församlingen i Turkiet. "Bed inte emot förföljelsen, bed om uthållighet", vädjar pastor Fikret Bosec.

Församlingen är i ett bättre tillstånd efter att ha förlorat sina bröder; frukten i våra liv, den förnyade tron, den brinnande önskan att sprida evangeliet för att driva bort mer mörker i Malatya... allt detta är sådant man inte kan ångra. Bed att vi står starka mot yttre motstånd och bed särskilt att vi står starka i inre konflikter med synd, vår verkligt nedbrytande svaghet.

Vi vet att Kristus Jesus var där när våra bröder gav sitt liv för Honom. Han var där, liksom Han var med när Stefanus blev stenad i åsynen av Saulus från Tarsus.

En dag kommer videofilmen av våra bröders död kanske att avslöja mer för oss om den styrka vi vet att Kristus gav dem för att uthärda sitt sista kors, om den frid som Guds Ande utrustade dem med till att lida för sin älskade Frälsare. Men vi vet att Han inte övergav dem. Vi vet att deras sinnen var fulla av Skriften som styrkte dem att härda ut, medan mörkret försökte undertrycka det okuvliga ljuset från Evangeliet. Vi vet, att på vilket sätt det nu var möjligt för dem, med en blick eller ett ord, så uppmuntrade de varandra att stå starka. Vi vet att de visste att de snart skulle få vara med Kristus.

Vi känner inte till detaljerna. Vi känner bara det slag av rättvisa som antingen blir tjänad eller ej på den här jorden.

Men vi ber, och vi uppmanar er att bedja, att en dag åtminstone någon av de fem pojkarna kommer till tro på grund av det vittnesbördsom Tillman Geske gav i döden, då han gav sitt liv som en missionär för sina älskade turkar, och det vittnesbörd i döden som frambars av Necati Aydin och Ugur Yuksel, Kristi första martyrer från den turkiska församlingen.

Rapporterat av Darlene N. Bocek

izmirprotestan@gmail.com//http://www.izmirprotestan.org