Spurgeon om gatuevangelisation

Charles Haddon Spurgeon levde i England mellan 1834 och 1892, och var verksam som predikant i Metropolitan Tabernacle i London. Spurgeon är känd som Predikanternas furste, men vad många inte känner till är att han också predikade mycket på gatorna i London. Denna text är hämtad från boken "Pastorn - hemma och i kyrkan" som gavs ut på Förlaget Filadelfia 1947. Här ha vi mycket att lära!

"Friluftsmöten

Predikan i det fria, på öppna fält och platser under Guds himmel går lika långt tillbaka i tiden som bibeln själv. Redan i historien gryningen och där mänsklighetens vagga stod uppträdde botpredikanter ute i det fria. En sådan var Noa, som medan han arbetade på att förfärdiga den ark, vilken skulle bli de trogna till räddning och frälsning, frambar sitt budskap under bar himmel för en lyssnande åhörarskara.
Mose och Josua, dessa Israels härliga ledare, talade till folket från bergsluttningar och på öppna platser, och om Samuel heter det, att han avslutade en predikan på fältet vid Gilgal under åska och regn. Folket erkände botfärdigt vid det tillfället sin skuld. Det var på berget Karmel, som Elia ställde den utmanande frågan till folket: ”Hur länge vill ni halta på båda sidor?” och Gud vann en så härlig seger. På Nineves gator och torg höjde Noa sitt varningsrop: ”Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall Nineve bli omstörtat”. Och folket i Nineve trodde på Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i sorgdräkt. För att höra Esra och Nehemja församlade sig folket som en man på ”den öppna platsen framför vattenporten”.
Jämte dessa gammaltestamentliga budbärare ser vi i Nya testamentet, att Johannes döparen såsom Jesu förelöpare uppträdde i det fria och talade om i honom, som skulle komma. Och Jesus själv, som talade såsom ingen annan, frambar sina gudomliga budskap från bergsluttningar, sjöstränder eller på städernas gator. Han var framför allt ”gatupredikant”. Efter hans bortgång fortsatte apostlarna verket, och även om de ofta samlades i ”övre salen”, talade de inte desto mindre många gånger på tempelplatsen eller på andra offentliga platser, som var tillgängliga för dem. Och så ha friluftsmötena fortsatt.
Guds verk har förts fram i inte ringa grad genom den förkunnelse, som framburits på friluftsmötena. John Wesley och George Whitefield flertusendenhövdade skaror, vilka samlades ute i det fria, bära vittnesbörd om verkets framgång, ty människor i mängd blev frälsta och helvetets portar skakade.
Den stora fördelen med predikan ute i det fria är, att så många där komma för att lyssna, som annars aldrig skulle få höra evangelium.
Jesu missionsbefallning lyder ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat.” (Mark 16:15) Men denna befallning åtlydes så lite, att man nästan är benägen att tro, att den lydde: ”Gå in i era kyrkor och kapell och predika evangelium för dem som brukar gå dit”. I en liknelse säger Jesus däremot tydligt: ”Gå ut på vägar och stigar och nödga människorna att komma hit in”. Denna uppmaning borde vi verkligen ta till oss ännu mer. Friluftsmöten och utdelning av handaffischer på gator och torg är säkert Gud mycket välbehagligt.
Den kategori av människor, som särskilt då nås av evangelium, är sådana som av vana inte gå i våra kyrkor och kapell eller kanske inte är så välklädda att de vill visa sig där. Andra vill måhända inte på grund av sin samhällsställning besöka ett enkelt kapell – men där ute i det fria kan man nå dem.
Ja, i ju större skala friluftsmöten kom till stånd desto bättre. Sommaren är ju särskilt lämplig för sådana samlingar. Enbart det nyhetens behag, som det innebär för våra församlingar och andra att få flytta ut från kyrkan ett tag, är bra och välgörande för mötesintresset.
Att hålla friluftsmöten ute på klippor och skär är härligt. Rösten ekar mot hällarna, där åhörarna slagit sig ned. Men en predikant bör vara angelägen om att ej få vinden emot sig, ty då föres rösten bort. Han skall naturligtvis ej heller ställa sig så, att han får starkt solsken i ansiktet, andra lämplighetetsfrågor ej att förglömma.
Den som kan förmå folk att höra på evangeliet utomhus skall snart finna dem på kyrkans bänkar som sina trogna åhörare.
Den som predikar i friluftsmöten bör vara angelägen om att icke bli långrandig. En livlig förkunnelse, väl kryddad och med en klar bevisning är den allra bästa. Predikantens uppträdande och klädsel skall naturligtvis också vara som sig bör.
Här nedan anges några viktiga betingelser för att bli en god predikant. De är följande:

1. En god röst.
2. Ett naturligt sätt.
3. Självbehärskning.
4. En god bibel- och allmänkunskap.
5. Förmågan att anpassa sig efter olika åhörare.
6. Kännedom om användandet av bilder.
7. Nit, klokhet och sunt förnuft.
8. Kärleksfull vidhjärtenhet.
9. Uppriktig tro på allt vad han säger.
10. Ett helt och fullt och ständigt beroende av den helige Ande.
11. Ett innerligt böneumgänge.
12. En helgad vandel bland människorna.

Den som uppfyller dessa villkor borde hedras av konungen. Faktum är, att endast ett litet fåtal i åhörarskarorna bättre kunna sin bibel än de känner predikanten. Friluftspredikantens kall är lika ärofyllt som svårt, lika nyttigt och fruktbärande som det är mödosamt. Men med Gud vid vår sida har vi inget att frukta."